22 januari 2008

Dagens Frihet

Kan han Konsthandlarn stänga sin "hacienda" för att ge sig ut på en arkeologisk utflykt endast för att säkerställa var "mitt secondhand-fynd", han Häggs målning, är målad, då kan baske mig undertecknad för att visa sin uppskattning till detta tilltag, stänga sin skithusateljé för att rakt av ur Blå måndag, sno en Slas ...

Konstens frihet har sitt pris

Det borde vara en tröst för unga konstnärer som tror att de har svårt att veta att konsthandlarna har det ännu svårare. Det är i den ekonomiska kris som råder i västvärlden inte lätt att vara konsthandlare, till stor del beroende på att det finns så många unga bra konstnärer och det är konsthandlarna inte betjänta av. Vad konsthandlarna behöver är få namn som kan göras internationellt gångbara. Man har därför beslutat sig för en långtidsplanering där de flesta namnen sållats bort. De få konstnärer man kommer att satsa på ska sen kontraktsbindas och endast kunna sälja genom den konsthandel de är bundna av.

Man är beredd att satsa på det allra senaste inom måleriet. Det har man gjort länge, men nu ska endast de konstnärer räknas som är yrkesmän. Som med lätthet kan följa gällande trend. Som är beredda att kasta sin personliga utveckling över bord. Yrkesmän är alltså de konstnärer som har lättast för att hänga med i svängarna.

Frihet har ett pris, det är det konstnärerna måste lära sig. Antingen hänga med eller bli stående.

Vidare måste konstnärer med alltför liten produktion lämnas därhän. Internationellt kan man inte syssla med en konstnär vars produktion är för liten. Och heller inte med en konstnär vars produktion är så stor att den kräver speciella lagerhållningskonstnader.

De privata konsthandlarna måste vara kapitalstarka och kunna binda en konstnär och förhindra att mindre nogräknade konstspekulanter uppsöker en konstnär i hans ateljé och där ger sig till att pruta.

Konsthandeln måste eliminera sådana risker så priserna på de av dem själva valda konstnärerna kan hållas.

Detta för att möta prisstegringarna på hotell, flyg,restauranger, telefonsamtal, vernissagekort.

Och på wellpapp. Det är dyrt numera att slå in tavlor.



Stig Claesson ur Blå måndag, 1985

Andra bloggar om: , , , ,

2 kommentarer:

  1. Fin tavla man kan ju undra hur denna hamnat uppe i huvudstaden

    SvaraRadera
  2. Ja Häggen är fin och det var ju kul att det var hans ateljéhus!!
    Jag köpte en Karl Andersson också och dom hade haft två Andersson till så det var nog någon gammal Vetlandabo som tagit ner skylten.
    Återkommer med den gode Kalles konst :-)

    SvaraRadera